En ljus framtid

Carina:

Jag hade varit med på Mötesplatsen på ”allvar” sedan i början av februari. Efter flera kontakter, utan att ha fått den rätta känslan sökte jag en kväll på Skåne och fick upp en ”Biker” vid namn ”softtail”. Det var rätt ”märke” och allt då jag också kör en Harley.

Jag skickade en försiktig flört och fick snabbt svar att han ville prata mer med mig. Första samtalet varade i flera timmar och vi hade så mycket gemensamt, både vad gällde intresse och värderingar. Vi hade långa samtal efter det och bestämde att vi skulle träffas hos honom nere i Bjärred. Jag åkte ner en regnig lördag i februari och jag mins hur nervös jag var. När jag svängde in på parkeringsplatsen stod han där och tog emot mig med öppna armar. -den kramen glömmer jag aldrig.

När jag sedan åkte hem några dagar senare var det inte frågan om vi skulle träffas igen utan när. I juni flyttade jag och min dotter till Chrilles lägenhet i Bjärred. Jag hade fått jobb inom hemtjänsten som undersköterska och min dotter Jonna stortrivdes direkt på sitt nya dagis. Nu har jag acklimatiserat mig som skåning och folk hälsar i affären. Ett tag kände jag mig inte hemma någonstans. Inte i Ljungby när jag kom tillbaka efter helgen hos Chrille, och inte här. Men det gör jag nu. Christer motsvarar alla mina förväntningar på hur en man skall vara.

Jag hade inte tänkt träffa någon så snabbt efter min skilsmässa, men när Den Rätte dök upp tvekade jag inte. I början av september förlovade vi oss. Framtiden är full av överraskningar och kanske blir det bröllop så småningom menar Carina och Chrille instämmer.

Chrille:

Jag hade varit medlem på Mötesplatsen ett par månader och hade pratat med ett par stycken och även träffat några av dem, men det blev inget mer än så.

Men så en kväll kom det en ”flört” från en småländska. Jag gick in på hennes sida och tittade. Jag såg att hon körde Harley precis som jag, så jag skrev tillbaka till henne. Redan efter första samtalet kändes det som om det var något speciellt mellan oss. Vi tyckte lika i mångt och mycket och hade många gemensamma intressen.

Jag kommer så väl ihåg de orden Carina sa en av de många kvällarna vi satt i telefon och hade kommit fram till att allt stämde så bra. Hon sa; ”Man kan väl inte känna så fel?” - och nej det gjorde vi inte. Vi bestämde en helg när vi skulle träffas, och när hon kom och hälsade på kändes allt helt rätt. Nu ser vi ljust på framtiden tillsammans.