Vi skulle kunna vara tvillingar
Astrid: Jag tog första kontakten med Ted i början av december 2013. Vår matchning var osannolik: 98% på personlighet och över 90% på kommunikation och samliv. Jag drog iväg ett mejl till honom: ”Vi skulle kunna vara tvillingar!”. Jag hade då varit på MP sedan i början av hösten och precis ändrat min profiltext till mindre förväntansfull. Sökte vänner att göra saker med snarare än drömprinsen. Ville inte träffa någon seriöst just då för jag skulle åka till Sydney hela februari månad och det kändes inte lönt.
Ted svarade något kort om att han sett det. Vår kontakt var trevande de första veckorna. Ett plus i kanten fick jag nog för att jag just i den vevan skulle åka till Paris för Ted är ursprungligen fransman. Jag föreslog en hundpromenad vid Bjärreds strand under julledigheten. Så fort jag såg honom väcktes ett intresse: en glad man med spelande bruna ögon under en keps som satt på sned. Mycket mer intensiv och levande än på bilden på MP. Vi hade otroligt lätt att prata och skrattade ofta ihop. Jag föreslog att vi skulle gå ut på kallbadhusets restaurang och äta lunch efter promenaden. Väl på plats händer det som inte får hända: jag får kraftigt näsblod. Maximal otur. Jag känner mig totalt oattraktiv. Ted väntar tålmodigt i 20 minuter och jag kommer ut med en tuss toalettpapper i min näsborre. Vi fortsätter samtalet över en räkmacka och har kul. Jag sneglar på hans muskulösa armar och känner mig attraherad. När vi skiljs åt föreslår han att vi ska ses igen och det vill jag gärna.
Sen följer en olidlig eftermiddag och kväll. Jag hade nämligen dragit iväg ett gulligt meddelande till honom så fort jag kom hem, men jag fick inget svar. Han var inte ens inne på MP! Så han var nog inte intresserad fast det verkat så tänkte jag ledset. Men nästa träff som ägde rum på ett fik i Lund några dagar senare börjar Ted säga: ”Jag har något jag måste bekänna”. Jag blir genast orolig. Tänker att han har några lik i garderoben som ska fram. Men istället säger denne varme, snygge man: ”Jag har tänkt på dig nästan hela tiden sen vi sågs och jag känner mycket för dig”. Trevande undrar han hur det är för mig. Jag säger att jag tänkt mycket på honom också, och att jag gärna ville fortsätta lära känna honom. Då och där började jag för första gången hoppas att det här kanske kunde bli något. Fram till dess hade jag inte bedömt det som troligt att han skulle bli kär i mig, eftersom han skrivit att det var åratal sedan han var kär i någon. Sen trillar veckorna iväg väldigt fort. Vi har allt tätare kontakt och ses ofta och skriver till varandra varje timme eller så. Det drar ihop sig till min Australien resa i februari. Jag föreslår att han ska komma dit och hälsa på någon vecka. Och han nappar på detta till min stora glädje! De första tre veckorna jag är i Sydney pratar vi varje dag minst en timme över internet, och slutligen kommer han dit. Vi har underbart kul ihop. Han funkar med min dotter och mina vänner och kollegor. Allt är supertrevligt och väldigt lätt. Ted är en sann gentleman och skämmer bort mig på alla möjliga vis. Jag är ovan men glad över detta. Sen vi kom hem från Australien för en tre månader sedan bor vi i praktiken ihop i mitt hus i Lund. Ted som under många år bara sovit 4-5 timmar per natt har nu börjat sova gott om nätterna och vi trivs så bra ihop. Planerar en härlig sommar tillsammans med resa till Bohuslän och Provence. Ted lär mig lite franska varje dag, vilket jag tycker är kul. Vi tänker oss en framtid tillsammans och har nyligen satt in en annons om att hyra ut hans lägenhet i andra hand något år medan vi bor ihop oss. Jag älskar Ted och är tacksam till MP som gjorde det möjligt för oss att träffas.
Ted: Vi hade bara skrivit till varandra via Mötesplatsen och vi skulle träffas för första gången. Jag var nervös och jag var osäker på om jag skulle hitta rätt till den plats där vi hade bestämt vårt första möte så jag kom i god tid. Efter att ha väntat en stund såg jag en kvinna i röd kappa och med en hund komma mot mig med ett leende. Det var Astrid. Vi hade bestämt oss för att gå en strandpromenad denna vackra men kalla vinterdag. Eftersom jag har problem med ryggen var jag orolig för att promenaden med Astrid skulle förstöras av att jag blev tvungen att stanna, men så blev det inte! Vi gick och berättade om våra liv och karriärer. Jag blev förbluffad över hur lätt vi hade att prata med varandra. Vi skrattade och pratade med varandra tillsynes obehindrat så som man gör när man känner någon och trivs med den personen.
Med Astrid trivdes jag! Efter promenaden skulle vi äta på en för mig ovanlig restaurang. Det blev nervöst. Astrid fick näsblod och blev tvungen att ta hand om sig. Jag tryckte synd om henne och jag förstod att situationen var svår. Tänka sig att få näsblod just nu, i denna situation. Vi beställde vår mat och fortsatte att prata med varandra. Det kändes så rätt och så bra. Jag hade träffat en kvinna som jag upplevde som vacker, spännande och klok. Under samtalet märkte jag att vi klaffade på ett sätt som jag inte har upplevt med någon annan tidigare. Vi tyckte och tänkte väldigt lika.
För första gången på mycket länge kände jag samhörighet, värme och välbehag med en person. Det blev dags att skiljas efter det första omtumlande mötet med Astrid. Vi skulle höra av varandra och träffa varandra på nytt. På väg tillbaka till Helsingborg for mina tankar vilt omkring i mitt huvud. Hjärtat bankade för fort och jag kände mig känslomässigt vimmelkantig. Min första reaktion var rädsla och oro. Hur skulle jag gå vidare? Jag ville inte vara för framfusig. Hur skulle jag agera? Vi hade innan vårt möte sänt mängder av små meddelanden till varandra på Mötesplatsen.
Väl hemma gick tankarna runt och jag började känna en viss oro. Jag bestämde mig för att inte ta kontakt direkt utan jag skulle vänta. Skulle inte vara för angelägen utan återhållsam och korrekt. Efteråt berättade Astrid hur fel jag hade gjort och svårt det hela blev för hennes del. Hon trodde att jag inte längre var intresserad av henne eftersom jag inte tog kontakt med henne.
Vi har gjort mycket med varandra sedan dess. Jag älskar Astrid och mina känslor känns besvarade. Vi fortsätter att upptäcka varandra och jag ser fram emot att få uppleva mer med Astrid. Jag mår bra i hennes närhet och jag inser att jag vill leva mitt liv tillsammans med Astrid. Sommaren är snart här och vi har planerat att resa till Vence i Frankrike. Jag längtar dit.
Hon är kvinnan i mitt liv!